Låttexter EP:n "Fyra sånger"

Längre bortåt vägen

 

Du blev en fru och en mor,

Men du blev aldrig fri

Du vandra’ din väg

Nu är allt förbi

Du fick aldrig frid

innan du for

Vi möts längre bortåt vägen, mor

 

Tog på din finaste klänning

Sjöng en schlagerlåt

Sen börja’ du dansa

Jag tyckte du bar dig åt

Jag skämdes för dig,

men din kärlek var stor

Vi möts längre bortåt vägen, mor

 

Längre bortåt vägen

Längre bortåt vägen

Bortanför kröken finns något vi tror

En solig morgon med min syster och bror

Vi möts längre bortåt vägen, mor

 

Du sa att vi var det bästa

Som du nånsin gjort

Jag förstod inte då

Att det var så stort

Sen tystna’ TV:n och breven

Nu dansa’ Döden i dina skor

Vi möts längre bortåt vägen, mor

 

Längre bortåt vägen

Längre bortåt vägen

Bortanför kröken finns något vi tror

En solig morgon med min syster och bror

Vi möts längre bortåt vägen, mor

 

Fick tillbaka din cancer

Fick förändrad blick

Slut på sånger och danser

Smärtan kom och den gick

vi satt vid din bädd, mina syskon och jag

När månen drev en natt att gå mot dag                                 

Du slöt dig om sorgen

Blicken vände du in

Du förseglade borgen

Blev barn igen, du var fin

din själ, den försvann

i ett andetag ut

Vi ses i ljuset där vid vägens slut

Längre bortåt vägen

Längre bortåt vägen

Längre bortåt vägen

Längre bortårs vägen

En solig morgon med min syster och bror

Vi möts längre bortåt vägen, mor

Jag har vandrat och vandrat

 

Jag har vandrat och vandrat i världen                 

och trampat upp stigar och spår

Min riktning försvann utmed vägen

Genom dagar och nätter och år

 

Jag har simmat och simmat i haven

Och aldrig så nådde jag land

Kanske såg jag en kust, en gång

Var det då jag fick lust till en sång?

 

Jag har klättrat och klättrat i bergen

Och aldrig har jag nått en topp

Jag fick omvärdera min längtan

Och omdisponera mitt lopp

 

Jag har sprungit och sprungit i skogen

Jag tror att jag springer där än

Och aldrig har jag hittat ut

Den skogen, den har inget slut

 

Jag har suttit och suttit i staden

Och aldrig har jag ställt mig upp

Jag satt på en saga, förunderligt stor

Som glittrar och glimrar och gror

Din sista dans

Du är gäst här i kväll

på ett sjabbigt hotell

Du är här för din sista dans

Och timmen är sen

Du står i entrén

och undrar: ”Var är jag nånstans?”

 

”Ingen bokning, min herre?

Vi måste dessvärre

bekräfta att rummen är slut

Men vi har ett väntrum,

fungerar som hämtrum,

för dem som ska dansa ut.”

 

”Kan man få sig ett järn?”

Du frågar portieren

”Nej, dessvärre, här blir ingen sprit.

Din sista dans

kräver måtta och sans.

Din danspartner vill ha dig vit”

 

Inget tjo och gamäng

i det väntande gäng

som sitter med kölapp i hand

Känner dig som en dummer

”När visas mitt nummer?”

En evighet rinner din sand

 

En röst ur en sfär:

”Gå till dörren där!

Vänta in knacket på den!

Dansskor på!

Stå vid dörren. Stå!

Vänta med tacket till sen.”

 

Från din barndoms äng

till din ålders säng;

Du letade ständigt din chans

Men det var som förbent

Och nu är det för sent

Chansen försvann- om den fanns

 

På dörren ett knack

Du suckar ett ”Ack!”

Så leds du på darrande fot

mot dansgolvet ner.

Du nickar och ler,

och där hörs en första not…

Du är gäst här i kväll

på ett sjabbigt hotell

Du är här för din sista dans.

Stjärnan föll

Den första stjärnan föll

en vårnatt, allting grönskade

Och livet fylldes på

till bredden av allt önskande

 

Den andra stjärnan föll

i sommarkvällens hetta

du kom till mig den natten

min önskning var den rätta

 

Den tredje stjärnan föll

i höstens brända natt

din doft som dröjde kvar,

i ekot av ditt skratt

 

Den fjärde stjärnan föll

i vinterns vita täcke

Den smälte fram en önskan:

Nu är det nog, det räcker!

 

Den femte stjärnan föll

en vårnatt, allting grönskade

Då knacka’ det på dörren;

Allt stannade vid önskande.