Är godkänd för F-skatt

Recension ur Visor 11

Niclas Abrahamsson

Fyra sånger

Levande ur livet

 

"Niclas Abrahamsson släppte i november denna CD. Fyra sånger är en finstämd visplatta med titlarna Stjärnan föll, Längre bortåt vägen, Jag har vandrat och vandrat och Din sista dans. En liten  platta ur den rika svenska visfloran väl värd att avnjutas. Niclas är en av dem som håller visan levande i vårt land, som arrangör av Vigrums visfestival utanför Lidköping. Bakom varje visentreprenör döljer sig ofta en vissångare. Niclas sjunger med fin visröst och hans texter är levande berättelser ur livet. På gitarrer, tramporgel och flöjt medverkar Tomas Larsson som även gjort fina arrangemangen till visorna på den snyggt välproducerade plattan."

Ivar Sjögren

VINNEREN AV VÅRENS VISETEKSTKONKURRANSE 

Temaet våren 2019 (i Visor nr 13) var MILJÖ.

Vinnertekst:  I skogen av Niclas Abrahamsson.

I skogen


I skogen står granarna täta.
Och mossorna vet när det skymmer.
De gråtande molnen ger väta
och växterna dränks i bekymmer.


I skogen står furorna räta.
Soldater som aldrig rymmer.
Rak disciplin kan man mäta
på plats så man inte skrymmer.


I skogen är stubbarna släta.
De sitter där stumma i rader.
Inte ett ljud, ingen träta
och utan revärer och grader.


I skogen fanns Skrymt och Vittra.
Nu finns de där aldrig mer.
Nu hörs ingen grymta och fnittra.
Kanske ingenting finns som vi ser.

Dommer er poeten Tor Egil Vaule-Andersen. Her er hans begrunnelse:

Et tverrsnitt av noe, fremfor å favne alt

I denne runden av tekstkonkurransen var temaet miljø. Noe som viste seg å være svært populært, det ble rekord i innsendte bidrag. Kanskje skyldes det temaets alvor og aktualitet? For det er, etter min mening, absolutt ikke et enkelt tema å skrive om. 

Vinneneren denne gangen er Niclas Abrahamsson og teksten I skogen, som er en smakfull løsning på det forholdsvis utfordrende temaet (og denne gangen måtte jeg ringe min svenske musikkollega Nicklas Berglund for å få litt hjelp med oversettelse og innsikt i svenske folkeeventyr). Sjakktrekket som Abrahamsson gjør, er etter min mening, valg av motiv. Han velger en liten fortelling. Et tverrsnitt av noe, fremfor å favne alt. Det er strålende. Det er smakfullt. På samme måte som Disney forteller historien om kjærlighet på tross av ulikhet, gjennom to hunder på italiensk restaurant, forteller Abrahamsson oss noe om miljøspørsmålet gjennom sin fortelling om skogen. 

Som leser lar jeg meg forføre. Jeg blir overbevist, og føler ikke på håpløshet, moralisering eller at jeg mister troen på fremtiden, selv om teksten er preget av det dypeste alvor. Teksten har et poetisk språk, og kanskje er det nettopp dette som skaper den perfekte avstanden, slik at jeg kan ta det hele innover meg. Det er vakkert skrevet, stilsikkert håndverk, og jeg har stor sans for hvordan Abrahamsson knytter sammen natur og kultur i siste verset. Det hele blir noe eksistensielt på flere plan. Jeg lar teksten prate for seg selv. 

 

Tor Egil Vaule-Andersen